Klockan var strax efter åtta på kvällen en kylig Fredagkväll i Mars uppe i ÖSd.

Det var mörkt och på trottoaren ringlade sig bankomatkön som en orm framför mina ögon. Luften virvlade av små iskristaller och min utandningsluft bildade små rökmoln framför mitt ansikte. Jag frös. Kön gick så långsamt, långsamt. Det kändes som om jag hade stått här i flera timmar och väntat.

Men egentligen var det bara några minuter.

Det enda som bröt tystnaden var någon som harklade sig. En annan som flyttade tyngdpunkten från det ena benet till det andra och skapade ett knarrande ljud av snö som komprimeras under fotsulorna. Övergångsstället klickade på avstånd och man kunde höra brummandet från en bil på väg mot fjärran – till en plats där kanske jag aldrig någonsin varit. Men nu var jag här, vid bankomaten.


Jag funderade över det mänskliga gruppbeteendet; varför det alltid var just jag som ställde mig sist i kön. Och när jag väl ställt mig där, så kommer det aldrig någon och ställer sig bakom mig. Varför är det så? Är jag onormal? Frågorna hopade sig men fick ett plötsligt slut då min blick mötte en skönhet av sällan skådat slag. Framför mig i kön, några kroppar emellan, stod en Man, något längre än jag själv, med det mest fantastiska hårsvallet jag någonsin sett. Han var blond och hade slingor i sitt  hår som var lite slarvigt uppklippt, men ändå planerat in i minsta detalj. Jag kunde inte beskriva Hans frisyr ens om jag hade velat.


Hans kropp var vältränad och hans hy härligt solbränd. Återigen försvann jag in i mina tankar. Jag drömde om det fantastiska håret som rörde sig i brisen framför mig och föreställde mig hur Hans ansikte såg ut. Jag drömde mig bort; Bara jag och han nakna tillsammans i min säng med hans kropp tätt slingrad intill min, och min hand djupt begraven i hans fantastiska hår. Han skulle andas mig i örat och viska små saker som att han älskade mig och att jag var den finaste han visste. Jag skulle älska honom, och han skulle älska mig. Vi skulle vara oskiljaktiga, för alltid.

Utan att egentligen vara medveten om det närmade jag mig honom och plötsligt kändes det som om min nästipp kunde vidröra hårsvallet. Så pass nära att jag kunde känna vad han luktade
Som om mattan dragits bort under mina fötter slogs jag av den skrämmande insikten. Sakta rörde jag mig ett steg utåt höger i kön för att kunna få se en glimt av Hans ansikte. Först då fick jag den fruktansvärda sanningen kastad i ansiktet. Det var ingen Man utom det var en fullvuxen Kvinna i trettioårsåldern som påminde mig om Mona Sahlin. Lukten jag hade känt var inte en doft av man, det var en doft av Kvinna: En Kvinnlig mysk,  En äcklig Kvinnodoft.


Nu visste jag inte vad jag skulle tro på längre. Jag kände mig smutsig, ful och bedragen; Nästan våldtagen, sårbar och öppen - Äcklad av mig själv. Jag ville egentligen gå hem och ställa mig i duschen och stanna där för alltid, men jag tvingade mig själv att stå kvar och vänta på att det skulle bli min tur. Då det var dags var jag alldeles tom inombords. Kvinnan hade lämnat kön men jag hade inte tagit någon notis om detta. Jag kunde inte tänka klart och jag lämnade bankomaten med tusen kronor, då jag egentligen bara tänkt att ta ut ett hundra.

Vi träffades igen inne på Ica. Jag ville att hon skulle be om ursäkt för den smärta hon åsamkat mig. Att hon skulle ställas till svars för det hon gjort. Men jag vågade inte säga något. Jag skämdes så, men jag hatade hene. Det gör jag fortfarande.//  Mela

Smakar på ordet…väcker värme, tro och hopp hos mig
Jag älskar dig….det vackraste orden jag vet

Men hur säger vi dom orden till varandra?

Säger vi orden utan känsla?
Använder vi dom orden rutinmässigt
för att förstärka någonting
Åhh..vad jag älskar att ströva i skogen
för att i nästa andetag säga till sin lilla son
Vad jag älskar dig!

Vad jag älskade den där boken….
för att i nästa stund krypa ner hos sin älskade och säga..
vad jag älskar dig.

Älskar köttbullar
Älskar varma bad
Älskar solen
Älskar kort kort och nätstrumpor

För att kanske nästa stund säga till sin vän
Hörru….jag tycker om dig

Säger vi dom viktiga orden till varandra tillräckligt ofta?
Eller säger vi dom till varandra för ofta?
Så att ordet har tappat ”värdet”?

Säger vi dom i alla möjliga sammanhang

Åh vad jag älskar den där filmen!..vid bion
Jag älskar kaffe med kanel..vid cafet
Jag älskar min mitt Photoshop,
min office assistent!..Vid datorn.
Vad jag älskar dom där skorna!..I affären

Jag älskar dig..när din älskade friar till dig.

Älskar vi för ofta?

Älskar vi för lite?

Älskar vi inte alls?

Älskar vi varandra?

Älskar vi oss själva?

// Mela

Jag har blitt sjuk.. Eller nåt,,, Klev nyss upp i stort sett.

Yr i skallen , Fryser som en kinisisknakenhund på nordpolen,  skiiiit ont i varje led i kroppen ( k'änns som nån kört över mig med ångvällt typ) å sen magen då.. Den spääär på lite...

Så denna dagen.. Blir skit !!!!!

Hoppas verkligen att alla ni andra

får en kanon dag och kan vara ute och njuta

av solen och värmen....

Jag bäddar ner mig igen...