Jag älskar dig. <- De orden var en gång magiska.
Nu har det slutat upp som en fjortisklyscha ju.
Tur att man är någorlunda old-school, för jag är YTTERST försiktig vem jag säger det till.
Kommer vara en av de sista korsfararna som vill bevara magin i de 3 orden...Men kan erkänna..ÄLSKAR Min Man otroligt mycke..
Men när jag säger det till han menar jag det verkligen.
Annars skulle jag inte säga de.
Nu älskar alla varann till höger och vänster.
Kärlek... Ja, folk som dejtat varann en vecka, kommer med samma sak: Han/hon är mitt allt!
Jag älskar henne/honom mer än alla andra!
Men sen då det tar slut då?
Då står de där som dumstrutar med ett löjets skimmer hängandes över er som ett svart moln.

Klassiker: Kille och tjej träffas nånstans...
Skitsamma var egentligen. Disco, internet, nattklubb, kyrkan, whatever....
De snackas vid lite grann, vissa går fortare fram, vissa saktare.
De fattar gemensamt tycke.
Intresset flödar och båda får det där pirret i magen nu.
De fikar, käkar glass,SMSar lite kanske... snackar på MSN... Träffas IGEN... Har en såndär ökänd "filmkväll" och blir tillsammans och deklarerar att de är ett par.
Båda har lagt till sig med vissa fasader, för ingen av dom kommer ju knappast dra av en högljuddbrakskit de 3-7 första gångerna de ses.
De spelar teater för att göra ett så bra intryck som möjligt.
Som en slags parningsdans för att attrahera partnern, såsom vissa djurarter gör.
Sedan har man ju sexet. OJ, så magiskt sex är då man har det där pirret i magen. Då sexet går på känsla, och inte rutin som det kommer göra om då man har utforskat varandra till fullo, oavsett tidsram.
Sedan kommer kärlekens demoner...
Nån blir svartsjuk, och då börjar det osa hett.
Varpå den som utsätts för det kompletterar sin parningsritual med att ändra sig för den andres skull, och där börjar falskheten inta.
Man vill ju inte sumpa pirret i magen, right?
Falskheten är just den att nu är man ju inte samma person som gav den andre det där pirret.
Samma som man började dejta. Nu spelar båda teater, och för vad?
Ett hopp om att finna en trygghet. Att få behålla en närhet. För att sen bli mer eller mindreragg-handikappad då det väl tar slut.
Så är det samma sak i dagens läge som förut?
Självklart inte.
Och mitt i allt detta så kommer resten av kärleksdemonerna.
Saknad, ångesten, osäkerheten, oro.
Vi spolar fram...
Det tar slut sen.

Tjejen är sårad, och därmed öppen för en hel del förslag, går på en massa skitsnack från nån dude som bedyrar att han "aldrig skulle göra som han gjorde. Jag skulle aldrig göra så. Jag söker samma saker som du. Snackar du så lyssnar jag gärna..." Fast man vet i 8 fall av 10 att han vill innanför trosorna.

Killen kan bli rasande, och kommer mer och mer till en insikt att alla "tjejer är horor." De ska aldrig mer bli ihop med nån brud utan bara knulla runt och ha det bra nu". I vissa fall kanske de tillochmed sätter på tjejens syrra eller väninna. Ibland som hämnd eller kul eller både och. Men sånt kan variera, förvisso. Varpå de tar i många fall nåt steg tillbaka i evolutionen, och får blodad tand för sina jägarinstinkter.
Spelet är igång.

Kortfattat och summerande:
Kärlekens teater är många gånger en teater där ni...ja NI, spelar en roll med er värdighet som insats.
Där straffet är en bitterhet och ilskasom kokar en lång tid över det motsatta könet.
Det har utvecklats till att bli en slags rysk roulette för känslor.
Sometimes you can make it, sometimes you won´t.

Så sluta spela.... Va er själva..

//Mela....

Har du någonsin kännt den brännande smärtan i magen?
Längtan som sprider sig som eld genom dina artärer och vener?
Pulsen som dunkar i dina öron och du upptäcker att du svalt din andedräkt.

Du förslavas under den, den konsumerar ditt förnuft och känsla.
Lämnar både hals, själ och hjärta blottade för ett dödande hugg.
Åtrå som smärta. Vinande piska som betvingar din kropp.
Lusten som äter på dina sinnen och fördunklar din syn.

Irrationella känslor.
Svaghet.
Plågsamt utlämnande.
Offer.
Du är ett lätt offer.
Vinden sliter i ditt hår. Dunkandet översvämmar ditt huvud. Händernas fingrar kröks kring din hals.
Rädda mig.

Du ser vad hjärtat åtrår.
Längtan sköljer som ursinnig kraft som ett slag genom kroppens kött. Ögonen ser bara den enda.
Bara den som äter ditt förnuft.
Du vill släppa handlöst och falla. Inte frukta de vassa klipporna nedanför.
De som så lätt kan spetsa dig till döds. Vibrerande luft. Strålande smärta av lust.

Jag vill ha dig i mig ovanpå och runt mig.
Lämna mig inte att försmäkta ensam i ett hav av tomhet.
Håll mig och lyft mig nära.
Kontrollera mig.
Förslava mig under din vilja. Älska mig. Med mig. Låt mig inte försvinna.

Kräv min lydnad och min underkastelse.
Skänk mig frihet att sväva ovan molnen.
Ta mig och gör mig till din. ....Bara din.
Plåga mig långsamt och djupt.
Skona mig inte.
Förtär mitt hjärta med din eld...Bränn min kind med din utandning.
Kyss min hals och konsumera mitt blod.
Gör mig fullkomlig.

Du där..därborta. Kom mig nära. Se mig. Önska mig. Behåll mig. Låt mig inte tvingas vänta.

Jag vill ha dig för du håller mitt hjärta.

//Mela

Det finns kvinnor som faller för kriminella.
Ganska många, faktiskt.
När en buse rymmer från kåken står ofta ett gäng damer i parad med sina hem och famnar vidöppna.
Plånboken och fittan är också vidöppna.
Hjärnan är så öppen att det blåser korsdrag genom den.
Annars kan man ju inte vara så urblåst att man vill hjälpa tunga brottslingar.
Det säger sig ju självt att en man som blivit dömd för misshandel, övergrepp och ibland även mord inte är Mr Nice Guy.
Men det tror kvinnorna som faller för dem. De tycker att de fått så fin kontakt med den här våldsamme brottslingen.
De känner att de förstår honom.
De känner sig till och med utvalda.
Och de inbillar sig att de kan älska honom "frisk", att kärleken ska göra honom snäll.
När de tämjt det vilda hos honom kommer han att vara en drömprins, för sån är han ju ibland.
Samtidigt går de här kvinnorna i gång på att han är farlig; tillvaron blir spännande då, och de fantiserar om att han ska skydda dem mot alla faror (han har ju vapen gubevars).
Sånt kan pirra bra i musen.

Men vad damerna får är en fet jävla blåsning.
Killar som begått kallblodiga våldsbrott kan köra värsta orgien i självömkan.
De rullar upp hela showen: farsans svek, morsans svek, kompisarnas svek, samhällets svek, allas svek.
Och bakom kvinnobrösten de biktar sig inför vaknar romantiska drömmar om att få vara den som inte sviker.
Så blir man en i raden av kvinnliga kryckor runt en manipulativ fullblodspsykopat.
"Men han är ju fin innerst inne", lallar de dumknullade hjälperskorna!
Inte ens fucking Hitler var väl ett svin innerst inne.
Och Charlie Manson och Ted Bundy och Juha och Tony och allt vad de heter har skördat drivor av fanmail från aningslösa brudar som anmäler sig frivilligt till det långa bältet av socialarbetare, vårdpersonal, morsor, fruar, exfruar, flickvänner, exflickvänner, systrar etcetera som alla hjälper en brottsling att slippa känna skuld över det han gjort eftersom han ju är så fin innerst inne.
Men vad spelar det för roll hur fin man är inuti om man begår brutala brott och sen utnyttjar blåögda fruntimmer som glidmedel på brottets bana?
Och alla kvinnor som degar ner sig i kriminella män - kan man inte spärra in dem också?
Då skulle kanske rentav brottsligheten minska.
Bojkotta busarna!

//Mela

Missförstå mig rätt.. känner en del kriminela å inget ont om dom som verkligen har blivit "snälla svenssons".. men... Vissa kommer aldrig tillbaka till det verkligen "icke kriminela" livet.. Tyvärr

Dom senaste nätterna har Han knackat på dörren..
Han har alltid lyckats tajma in när jag ska sova.
Han knackar.. Å förstör hela natten för mig..
När han Knackar då han vill komma in i mitt liv igen,blir jag
rädd..
Sist jag slogs med honom höll han på att vinna över mig...
Dom senaste nätterna när han knackat har jag vägrat släppa in honom..
Jag vill inte ha han i mitt liv igen...
Men jag vet inte hur länge jag orkar stå emot denna gången..
Han har tagit sig in förut, han vet när han ska slå till, han utnyttjar mig när jag e som tröttast i kropp och själ..
Och nu e jag trött... Trött.....

Men han får inte komma in..
Vägrar släppa in HAN, Ångesten i mitt liv igen...
Detta är mitt liv, och du ska inte få styra mig igen..

//Mela

Han satt vid bordet, elegent i sin kostym och sina handgjorde skor.
Portföljen stod öppen och han hade tagit fram en penna.
HON stod i dörröppningen och iaktog honom. Ett leende spred sig över hennes ansikte när hon såg han sitta där och jobba.
Hon kunde se hans profil, den svaga rynkan av koncentration mellan dom starka svarta ögonbrynen, det bestämde daget kring munnen.

Han var elegant.
Och vacker, tänkte hon, på ett utpräglat och manligt sätt..
Hon överfölls av ett våldsamt begär att lösa upp den omsorgsfullt knutna slipsknuten, knäppa upp den välsittande kragen och hitta mannen där under.
Hon slank in.
Hennes skugga hann knappt falla över pappren innan hon satt gränlse i knät på honom och tryckte sin mun mot hans.
Chock, förtjusning och lust sköt igenom Honom som ett tretungat spjut, där alla spetsarna va skarpa och välriktade.
Pennan Han hade haft i sin hand hade skramalde fallit ur hans fingrar och Hans händer hade dykt in i hennes hår innan han drog nästa andetag.
Genom något slags dimma kände han hur det ryckte i Hans slips
-Va? <lyckades han få fram me något som liknade ett kraxande.
Behovet av värdighet fick honom att harkla sig och hålla henne ifrån sig
- Va är det frågan om?
- Du vet...<hon underströk sina ord genom fjäderlätta kyssar över hela hans ansikte
-Jag har alltid tyckt att en slips är ett fånigt klädersplagg på en man.
- Får den dig inte att kvävas? < frågade hon nyfiket...
Han sa inget...Tittade bara på henne där hon satt...
Sedan slet han av henne blusen och sköt undan stolen från bordet me ett ryck och lyfte upp henne.
På väg ut mot köket snubblade han över en lös matta och slog hennes rygg i dörrkarmen.
Hon bara skrattade, var fullkomligt andlös och benens skruvstäd kring hans midja hårdnade.
Deras läppar förenades i en vild, desperat kyss.
Njutningen for som ett spjut genom hela hennes kropp.
Nu fanns det ingen återvändo.
-Skynda dig.< va allt hon kunde säga... -skynda dig
Hennes Ord pulserade i honom.
Utan att tveka svängde han in i sovrummet och tillsammans med henne tumlade han ner bland dom redan tillstökande lakanen.
Hennes kropp va som en motor, tankad för ett lopp.
Hon hävde sig och rullade runt medans hennes andetag stöttes ut i brännande flämtningar.
Om det va galenskap hon hade drabbats av så hade det drabbat honom också.
Det fanns inte hos någon av dem vare sig tanke på eller behov av mjuka smekningar, av ljuva ord eller mjuka händer. De slet i varandra i djurisk omedvetenhet.
Sömmar slets sönder, behov exploderade.....

//Mela

Du har lärt mig mycke om svartsjuka och hat.
Att bli undergiven och lyda.
Om att bli slagpåse och sexslav.
OM att vara en ägodel utan pris.
Om att jag va ingeting utan dig

Det enda jag ville lära mig om var Kärlek och Ömhet


//M

Jag hade skjutit på det i veckor, men nu var jag verkligen tvungen att köpa en ny behå.
Varje gång va det samma trauma, främst beroende på att fortfarande, efter alla dessa år, inte har en susning om vad jag har för storlek.
Det normala förfarandet brukar vara att jag hugger en nehå som " ser ut att passa", eller går på mått som jag "tror att jag har haft".
Å resultatet av detta är att jag har ett antal behåar där brösten håller på att ramla ur alldeles för små kupor eller så försvinner dom i tygmassorna och måste räddas av Brösträddningsjouren.
För mitt otränade öga ser alla behåar lika stora/små ut trotts att jag vet att det e avsevärd skillnad på min byst och Victroia Silverstedts dyrköpta "grand-sice-meloner".
Men den här gången hade jag gett mig sjutton på att jag skulle ha en behå som satt snyggt !!!

-Be expediten om Hjälp !! < tipsade mig vänninan, som är något av en expert på sådana här saker. Eh?
Skulle jag, som knappt kan visa hud för min vänner, låta en vilt främmande människa strirra på mina bröst och min nakna, svettiga överkropp (?!?!)
Vänninan måste verkligen skämta med mig aprilo (?!)
Jag bestämde mig för att trots allt följa hennes råd.
Inne i en butik tillhörande en känd kedja mötte jag ett exemplar av " Den perfekta Expediten", vars enda uppgift var att skrämma slag på icke perfekta kunder.
Hon hade stränga svarta glasögon och snörpte åt måttbandet under bysten så att jag va nära att svimma. Som om det va en korsett, inte en behå jag skulle köpa.

- Du är en sjuttiofemma, fastslog hon.
Och vem var jag att protestera ?
Trots att jag hade en känsla av att det borde vara en bokstav också.
Med samma uttråkade rutin som en programmerad robot plockade hon ut ett par olika modeller som jag fick ta med mig in i provhytten.
Själv fick hon stanna utanför - hade jag kunnat låsa tygskynket bakom mig hade jag vridit om tre varv.

Ett antal behåar provades och förkastades.
När jag försökte förklara vad som var problemet med dem, trumpetade " Den perfekte Expediten", ut över hela butiken:
- Men du måste juh dra åt axelbanden !!!
Återigen idiotförklarad som kvinna, för att jag inte har bröst dom uppfyller "Den Perfekta Expeditens" bröstnormer och ens begriper sig på axelband !
jag insåg snabbt att här gällde det att komma ut med livet i behåll - jag köpte en av "hennes behåar".
Den satt....sådär.
Jag kom att tänka på när jag va barn och besökte en doktor, som under undersökningen pekade på min navel och skämtsamt frågade om jag visste vad det var. Med ett barns osvikliga sinne för livets väsentligheter svarade jag prompt:
- Det vet itte jag. Me det HÄR är iallafall prösten !!

Det är inte mig det är fel på.
En expedit ska kunna hitta en snygg behp till allt och alla.
Oavsett vad hon tycker om den blekfetsvettiga varelse, som man alltid tycks förvandlas till i provhyttens obarmhjärtigt vita ljus.
Och jag vill återerövra den lilla flickans absoluta förströstan i att hennes "pröst" var vackra och viktiga !!
Nästa gång det är dags att köpa ny behå ( om sisådär tio, femton år...) så ska jag gå in i butiken, hugga " Den perfekta Expediten" i kragen och väsa:
- Det här är mina bröst och nu ska du hitta den perfekta behån till dem !!!

//Mela.. som efter många år "lärt sig" hitta rätt i behå-djungelns alla siffror å bokstäver...

Senast igår fick jag frågan varför jag e så besatt av Piercingar.
(Jag e nu uppe i 6 st.,.. Sen öronen då men det räknas inte... * flin * )

Jag har aldrig tyckt att jag duger... Tyckt att jag e fin osv..
( Listan kan göras lång )
Därför, smyckar jag mig.. Me piercingar å Tatueringar..
Jag har alltid velat vara sådär... Sådär Vacker...
Vara en tjej som killarna ( och tjejerna ) vänder sig om efter när man går förbi...
Har alltid velat väcka uppmärksamhet...
Inte bara vara " Den trevliga, glada,humoristiska tjejen med dom fina ögonen" .... Jag vill va Snygg !!!:.. Sjukt snygg....
(* skrattar*... Misförstå mig rätt.. Jag e inte utseende fixerad när det gäller andra människor.. Jag kan alltid hitta nåt vackert hos nån..
Men inte  mig själv... )
Därför... Nålar jag mig... Då ser folk mig... Dom märker mig....
Tyvärr verkar många tro pga av mina piercingar & tatueringar så e jag " En tuff tjej" ... Visst, till viss del e jag självklart det... Men inte alltid....

Jag e bara en vanlig tjej... Som vill va lite vacker...
//Mela