Samtal mellan mig och sonen i bilen...

Linus: Mamma.... Jag ska nog köra Lastbil..

Jag: Varför ?!?

Linus: Som pappa gjorde.. De e cooolt !!

Jag: Nä nä..Plastikkirurg !!.. * jag säger de lååångsamt *

Linus: Men mamma.. ja vill inte bli Pappikurd...

Jag: P L A S T I K K I R U R G....

Linus: suuuuck

Jag: så får jag se nya tuttar, och ny rumpa när jag blir 40 år..

Linus: Men Mamma.. Din rumpa e stor... Den räcker läääänge.....

Ännu en gång e det bevisat att min rumpa inte uppfyller kriterierna för hur en NORMAL rumpa ska vara.. min kommer juh räcka LÄÄÄÄNGE ....

Tack för den ....

// Mela

Att komma till dagis är ofta ett helt företag; stressiga morgonar fyllda med borttappade skor och barn hala som ålar, men att det kan ta sådan tid att komma hem!

Till att börja med gäller det att hitta barnen.

 Är de inne går det ganska fort, men ute på den stora dagisgården, med fram- och baksida, massor med buskar och annat roligt, är det inte lika lätt. Hittar Mamma det ena barnet har det försvunnit medan hon letar efter nästa. Alternativt gråter i högan sky eftersom Mamma försvunnit ur synhåll i en halv sekund.

När barnen är ihopsamlade gäller det att hitta alla saker. Inte bara hyllorna ska genomsökas, det gäller även att komma ihåg att leta i torkskåp och så i "skämslådan", där saker som inte är namnade ligger. 

Sedan börjar det riktigt roliga, att få på alla kläder.

Sommartid är Mamma lycklig, för då räcker det med skor.

Om det inte regnar. Mamma gillar inte regniga dagar. Vintertid ska tjocktröjor, overaller, mössor och vantar krånglas på, allt medan minsta sonen vrålar och ålar och inte alls vill, eller ännu värre, vill själv.

Just nu är ordet "JAAAAG!!" väldigt vanligt. Det betyder att minsta vill ta på sig alla kläder själv. Det i sin tur betyder att han springer runt med ena armen på ryggen hur länge som helst i jakt på jackärm nummer två.

Sedan ska blixtlåset upp, och det är inte lätt när man är två år.

Men att få hjälp är lika med döden. Åtminstone låter det så.

Under tiden står stora sonen och har tråkigt, blir varm och gnällig.

Till slut har han tröttnat så på alltihop att han också blir två år och då dröjer det inte länge innan Mamma är på ungefär samma nivå.

Bra dagar går det ganska lätt. arnen följer glatt med, alla saker är där de ska vara, ingen har bajsat på sig så Mamma slipper bära hem bajskläder och solen skiner.

Då kommer nästa företag. Att ta sig hem. På vägen - som tar Mamma ungefär 3 minuter att gå - finns nämligen så mycket kul.

Först är det grinden. Ååå, den är så rolig, och helst vill båda två stänga och låsa den.

Det kan de inte. De når inte upp. Likt förb***at ska de försöka varje gång.
Sedan kommer nästa hinder; vägen delar sig. Vägen hem och vägen till affären och parkeringen.

När Maken hämtar gör han det med bil och därför svänger givetvis barnen in på den vägen när Mamma hämtar.

När Maken hämtar är det vägen hem som gäller.

De är åtminstone konsekventa.

Stora Sonen hävdar att han tar en genväg, vilken ofta tar fem minuter att gå. Mamma går samma sträcka på fem sekunder.

Så kommer Det Stora Tidskrävande Hindret. Innegården .

Här finns mycket som måste undersökas.

 Stenarna på marken måste undersökas och gärna plockas med. Mopeder måste tittas på. Därtill kommer den lilla skogen .

Så kommer fotbollsplanen. Här kan man snedda över och lilla sonen  blir lika förtvivlad varje gång. Man ska gå på vägen! Detta ropar han högt och argt till stora sonen, och han slutar inte förrän alla står på vägen  igen.

Och Fotbollsmålen måste stora  sonen gå till  och fastna i näten.

Över vägen med allt som hör till det och sedan ska båda barnen in i buskarna. Där kan man gömma sig. Eller fastna. Eller ramla och slå sig jättemycket.

Lite längre bort  kommer lekparken och den går ju inte att bara gå förbi. Gungorna ska gungas, sandlådan måste grävas io och det hjälper föga att Mamma säger nej. Det tar lika lång tid ändå, för barnen står vid gungorna och vrålar och vägrar gå.

Här brukar Mamma fortsätta gå och efter en stund kommer barnen snubblade efter. Ibland. Minsta  kan nämligen mycket väl tänka sig stanna kvar utan Mamma. Då måste Mamma ta skrikande barn under armen och gå.

Sedan kommer nästa rolighet. Att övertyga barnen om att komma in eftersom det är mat. Men det är en helt annan - lång - historia.

//  Mela