Min bror har en teori. Att vi kvinnor blir klängiga för att vi inte håller oss med lika många fritidsintressen som killar gör. Visst det här låter groteskt och förnedrande när man läser det första gången. Men jag tror ta mig fan att det är sant. Med undantag såklart!

Min kompis L har massor av fritidsintressen. Det gör henne en aning svårfångad. Jag hade också en massa fritidsintressen förut. Nu har jag i princip inga. Det var delvis ett val min kropp gjorde åt mig. När jag tränade på slutet, kunde jag vakna upp i min säng och inse att jag inte kunde resa mig för att kroppen gjorde så ont. Mamma och pappa fick lyfta mig upp.

Jag kunde inte ha det så, så jag slutade, med nästan allt.

Eller, jag slutade med ridningen, som var hela mitt liv.

Helt plötsligt hade jag väldigt mycket fritid.

Som jag försökte fylla med någon, inte något.

Jag har låtit mig själv bli satt i en liten låda för många gånger.

När vissa av mina tidigare pojkvänner har insett att jag har mer fritid än dom så har dom kommit fram till att jag är en ägodel. Det kan också bero på att jag alltid varit extremt utåtriktad. Det är obehagligt för en blyg man att ha en extremt utåtriktad flickvän. Så jag lät mig själv bli satt i en låda.

Jag vill påpeka att nån av mina pojkvänner inte gjort det, åtminstonde inte medvetet.

Jag tror att jag vant mig så mycket vid att bli satt i en låda att jag sätter mig i en själv. Tänk efter... här kommer vad jag kallar mina

intressen:

Musik

Läsa
Matlagning
Kompisar
Film

Är det svårt att sätta mig i en låda?

Jag är alltid hemma.

Jag älskar att vara hemma. Och nu undrar jag lite lagom filosofiskt.

Hur mycket av sig själv kan man ge bort?

Hur mycket kan man förvänta sig att nån annan ska ge en av sig själv?

// Mela

Sex / förhållande