Vissa saker är fascinerande...

Jag kan helt enkelt inte låta bli att förundras.

Jag måste berätta en historia. En vän till mig berättade hur hon träffat en kille. Hon sa direkt till honom att hon inte var intresserad, inte av sex och inte av ett förhållande.

Men nu kom det sig så att hon hamnade i ett sammanhang som hon inte kunde ta sig ur. Killen försökte...och försökte.

Genom att ta på henne och sända ut uppenbara signaler.

Hon svarade på detta genom att säga Nej, Nej och åter Nej. 

Det blir inget! 

Det var hopplöst! Han lyssnade inte. Hon kunde inte gå därifrån på grund av yttre omständigheter.

Så hon...Avslutade kvällen med att ha sex med honom!!!

Men som hon sa, hon kände sig inte förnedrad. Hon kunde på något sätt "gå ut ur kroppen" och strunta i att de hade sex även fast hon inte ville.

Det som bekymrade henne mest var hur hon insåg att det inte alltid går att kommunicera med killar.

Min tanke kring detta är:

Behöver dessa killar någonsin lära sig kommunicera om de ändå på ett eller annat sätt får som de vill utan att bry sig om det?

En annan tanke som slår mig är:

Hur kommer det sig att denna självständiga feministiska kvinna som min vän är, kan gå emot sin vilja när det gäller något så intimt som sex?

Och hur kommer det sig att gå emot sin vilja kan vara den "lättaste" vägen?

Det tragiska som jag kommer fram till när jag resonerar kring detta är att jag förstår henne!

För hur många gånger har man inte gett efter?

Om det så har handlat om en stadig partner eller en tillfällig så har man alltid någongång gett upp. För ett nej får sällan vara ett nej.

 Man ligger där i sängen, är trött eller har ont i huvudet eller vad det nu kan vara och killen ligger och smeker en. Man säger ifrån: Jag orkar inte eller jag vill inte. Men killen fortsätter och fortsätter och man vill bara få sova.

Så till slut tänker man "äh vad fan, hur länge kan han hålla sig egentligen, om vi har sex så får jag sova om en kvart istället för det här utdragna störande momentet". Och så går man med på det.

Killen i fråga tror givetvis att han lyckats hetsa upp en.

Jag vet inte om man ska tycka synd om sig själv eller killen!

När slutade min kropp vara min, eller om man ser till alla tjejer, när slutade vi äga våra kroppar?

Varför är vi så vana vid det att vi inte känner oss så förnedrade som vi borde? Varför har vi tvingats lära oss att det är enklare att vara till lags och varför slapp det andra könet det?

//m

Hur skulle mitt liv se ut om jag var odödlig?

Skulle jag fortfarande stressa eller skulle jag bara vara? Susan Ertz skrev:

"Det finns miljontals människor som längtar efter odödlighet, men inte vet vad de ska ta sig för en regnig söndagseftermiddag."

Vet vi vad det är vi önskar oss?

Hur skulle det gå med livsglädjen efter ett par hundra år?

Vad nytt skulle det finnas att upptäcka? Skulle någon hitta en livspartner..? Jag vet inte om jag skulle vilja vara odödlig....

Forskningen på området växer, men den inger mig inget hopp.

 Snarare skrämmer den mig.. För är det inte en del av det som gör oss mänskliga, att vi är förgängliga?

Att en del av livsglädjen ligger just i att det inte varar för evigt, utan att det gäller att göra det bästa möjliga av den tid vi har?

Jag vill upptäcka nya saker, förvånas och glädjas.

Jag tror på kärleken och på att vara varandras komplement i livet. Odödlighet skulle göra mig tom. Jag vill leva och känna att livet är något värdefullt. Det innebär inte att jag måste göra så mycket som möjligt under mitt liv, det handlar snarare om kvalitet och inte kvantitet...

Beröring, kärlek, vänner, samhörighet, närhet, glädje, sorg, ilska, svek, besvikelse, lycka, respekt, sorg, kyssar, mat, musik, böcker, film, sol, natur, vatten, mer kärlek.... Listan är lång och visst är livet kort, men jag vill inte att det vattnas ur och förlorar i betydelse...

Rätt använt är livet långt nog.

//M

Idag e de smååå segt...
Blev Peruanskmat å massa Pisco igår... Trevligt, men nu känns

de som ja skulle låtit bli de.. *skrattar *

Meeeen... Denna dagen ska jag väl överleva....

//M