Jag älskar dig. <- De orden var en gång magiska.
Nu har det slutat upp som en fjortisklyscha ju.
Tur att man är någorlunda old-school, för jag är YTTERST försiktig vem jag säger det till.
Kommer vara en av de sista korsfararna som vill bevara magin i de 3 orden...Men kan erkänna..ÄLSKAR Min Man otroligt mycke..
Men när jag säger det till han menar jag det verkligen.
Annars skulle jag inte säga de.
Nu älskar alla varann till höger och vänster.
Kärlek... Ja, folk som dejtat varann en vecka, kommer med samma sak: Han/hon är mitt allt!
Jag älskar henne/honom mer än alla andra!
Men sen då det tar slut då?
Då står de där som dumstrutar med ett löjets skimmer hängandes över er som ett svart moln.

Klassiker: Kille och tjej träffas nånstans...
Skitsamma var egentligen. Disco, internet, nattklubb, kyrkan, whatever....
De snackas vid lite grann, vissa går fortare fram, vissa saktare.
De fattar gemensamt tycke.
Intresset flödar och båda får det där pirret i magen nu.
De fikar, käkar glass,SMSar lite kanske... snackar på MSN... Träffas IGEN... Har en såndär ökänd "filmkväll" och blir tillsammans och deklarerar att de är ett par.
Båda har lagt till sig med vissa fasader, för ingen av dom kommer ju knappast dra av en högljuddbrakskit de 3-7 första gångerna de ses.
De spelar teater för att göra ett så bra intryck som möjligt.
Som en slags parningsdans för att attrahera partnern, såsom vissa djurarter gör.
Sedan har man ju sexet. OJ, så magiskt sex är då man har det där pirret i magen. Då sexet går på känsla, och inte rutin som det kommer göra om då man har utforskat varandra till fullo, oavsett tidsram.
Sedan kommer kärlekens demoner...
Nån blir svartsjuk, och då börjar det osa hett.
Varpå den som utsätts för det kompletterar sin parningsritual med att ändra sig för den andres skull, och där börjar falskheten inta.
Man vill ju inte sumpa pirret i magen, right?
Falskheten är just den att nu är man ju inte samma person som gav den andre det där pirret.
Samma som man började dejta. Nu spelar båda teater, och för vad?
Ett hopp om att finna en trygghet. Att få behålla en närhet. För att sen bli mer eller mindreragg-handikappad då det väl tar slut.
Så är det samma sak i dagens läge som förut?
Självklart inte.
Och mitt i allt detta så kommer resten av kärleksdemonerna.
Saknad, ångesten, osäkerheten, oro.
Vi spolar fram...
Det tar slut sen.

Tjejen är sårad, och därmed öppen för en hel del förslag, går på en massa skitsnack från nån dude som bedyrar att han "aldrig skulle göra som han gjorde. Jag skulle aldrig göra så. Jag söker samma saker som du. Snackar du så lyssnar jag gärna..." Fast man vet i 8 fall av 10 att han vill innanför trosorna.

Killen kan bli rasande, och kommer mer och mer till en insikt att alla "tjejer är horor." De ska aldrig mer bli ihop med nån brud utan bara knulla runt och ha det bra nu". I vissa fall kanske de tillochmed sätter på tjejens syrra eller väninna. Ibland som hämnd eller kul eller både och. Men sånt kan variera, förvisso. Varpå de tar i många fall nåt steg tillbaka i evolutionen, och får blodad tand för sina jägarinstinkter.
Spelet är igång.

Kortfattat och summerande:
Kärlekens teater är många gånger en teater där ni...ja NI, spelar en roll med er värdighet som insats.
Där straffet är en bitterhet och ilskasom kokar en lång tid över det motsatta könet.
Det har utvecklats till att bli en slags rysk roulette för känslor.
Sometimes you can make it, sometimes you won´t.

Så sluta spela.... Va er själva..

//Mela....