Lycka är inte särskilt svårt.OM det finns något universalglädjepiller så brukar de flesta hävda att det inte är svårare än ett fungerande Förhållande.Det skulle nog även jag skriva under på - men sista tiden har en oinbjudengäst smugit sig på, en liten illvillig glädjedödare.Jag bär nämligen en på en gnanade oro över att jag ska göra något idiotiskt som ska sabba min ganska perfekta vardag samt relation och skicka tilbaka mig till det självömkande limbo jag kom ifrån.Förlåt mig alla lyckliga singlar.Jag tror säkert det går å ha ett lyckligt Sex and the City- tillvara, men tyvärr har jag varken självkontrollen eller psyket till de.Jag hamnar alltid i den mörkaste singelbakgården.Det e verkligen ingen tillvaro jag saknar.. Singeltiden alltså.Men ändå målar jag upp scenarier som garanterat skulle skicka mig tillbaka dit.Det e som en destruktiv, utomkroppslig kraft jag bara inte kan rå på.Det e som en makanism, eller störning ( you name it ), som gör att jag fantiserar om hur jag kan utforska var de yttersta gränserna för ett förhållande går..... :o/Exempel:Den här "produkten" verkar bra - vi är kära, har liknande intressen och värderingar, bra sex och han förstår mig när jag vill bli stöttad å när jag vill vara ensam.Men vad händer om jag skulle få ett Sjuk beroende av att umgås me mina tjejpolare? Eller om jag uppträder grinigt jämt å ständigt ?Okej..Jaha, det höll...Men.. Om jag skulle utvecklar en ny sorts hemsk ovana då som e så irriterande att jag själv nästan stör mig?Ahaa... Det börjar knaka lite, intressant...Och om jag gör det ännu värre då?!?.....Varför ?!?Varför har man en inre dragning till att fucka upp ett bra förhållande ?Kanske för att situationen e ovan.Hur undviker man att trilla när i fällan å begår de ödesdigra misstagen ?Ingen aning, men kanske måste man hitta sina ventiler så att "ondskan" får pysa ut där....//M