Jag minns det nästan som igår...Jag och några kompisar på Gymnasiet skulle diskutera Våldtäckter..Vi var ett gäng på 6st mycke politiskt korrekta tjejer och killar som ville visa att detta va ett gemensamt problem som måste lösas.Men så kom disskutionen om hur man skulle se på "dom våldtagna tjejerna och killarna""Det visade sig att jag va ensam om att tycka att man inte skulle kalla som våldtagna för Offer.Ordet Offer betyder för mycke, det ligger så mycke i det som handlar om att vara maktlös och sorglig.Jag såg mig omkring och insåg rätt snabbt att jag inte kunde säga som det va till dessa människorna.Så fort jag berättat att jag blivit våldtagen skulle du antagligen se annorlunda på mig. Tycka så synd om mig att de inte visste vad dom hette och sedan inte kunna sätta ihop bilden av mig me bilden av våldtäksoffret och sen bara bli Fett förvirrade.Så jag hoppade av, för jag orkade inte lägga energi på att förklar att jag så klart kan slåss för mig själv.Det finns tyvärr en massa fördomar om våldtagna tjejer.Du vill inte identifiera dig med dem, för någonstanns i ditt huvud finns tanken att hon kanske va dum och naiv en sådan som försätter sig i dåliga situationer. Och nu är hon dessutom ett offer, klarar sig inte själv, trasig i själen.Hennes liv är förstört.Hört det förut (?!?!)En kompis som pluggar till lärare berättade att klassen suttit och diskuterat våldtäkter. Först tyckte hon det va lite jobbigt, för tänk om det fanns en "sån tjej" i klassen som hade varit med om det.Sedan kom hon på sig själv med att tänka att det så klart inte fanns nån våldtagen i klassen.Min kompis e inte dum, snarare tvärtom.Och det är inte konstigt att hon tänker så.Alla vet juh att när du blivit våldtagen är ditt liv förstört.Vad har du då på Lärarhögskolan att göra?Det svåra med att berätta om min våldtäkt har varit det där illa berörda i folks blickar.Många vet inte hur dom ska se på mig längre, som om jag blivit nån annan.I brist på annat säger dom att jag e stark som vågar berätta osv.Vilket är ett helt sjuk sätt att se det på.Att tala om saken borde vara självklart.Den enda styrkedeminstrationen jag gjort var att överleva, det gör sjukt ont i själen att bli våldtagen,jag va bara 12 år dessutom och visste inte hur jag skulle "hantera" allt efter.Kanske är det en del av processen att känna sig maktlös ett tag.Men det jag behövde var de runt mig som sa att jag inte var de.Det som fick mig att gå vidare var de som pekade på det som var starkt hos mig och att jag faktiskt överlevde en svår pärs.Ingen tjänar på att se ner på dom våldtagna, allra minst dom våldtagna sjävla.Mycke skit händer i världen tyvärr, men det fina är att alla alltid kan gå vidare, bara man får lite hjälp och uppmuntran från andra...Mela... Som vägrar vara OFFER...Men.. Måste tyvärr erkänna att minnena hunnit ikapp mig nu å förstör in vardag mer eller mindre..//m