Allt jag önskar är att en tår kan rinna ner för min kind...att jag kan luta mig mot en förtroendefylld axel och känna en trygghetskänsla i att allt kommer bli bra men min stolthet sätter stopp. Där andra riskerar att explodera när saker och ting blir för mycket…antingen genom raseriutbrott eller hysteriska gråtattacker lägger sig enbart ett tryck över bröstet på mig och jag sväljer det hela. Jag håller det inom mig och ger mig fullständigt fan på att jag ytterligare en gång ska klara av allt själv! Jag behöver fan ingen hjälp utifrån! Jag behöver fan inga sympatier! Det är inte synd om mig… Jag är starkt! Jag kan själv! Andras explosioner blir min implosion. Men det finns väl anledning till att just Stolthet är en av de 7 dödssynderna. Inte nog med att det är en dödssynd, det leder dessutom till att man blir en oerhört ensam människa för när man behöver all hjälp som bäst stöter man bort sina närmsta som mest. Jag har alltid haft en tendens att hamna i de mest udda situationer men har alltid lyckats ta mig ur dem på ett eller annat sätt men den här gången vet i fan hur jag ska lyckas men lik förbannat kan ni räkna med att jag kommer att göra det själv! Jag vet att ni vill väl men snälla se att jag behöver lösa mina kriser själv! Framför allt de jag själv har försatt mig i. Min stolthet är ju faktiskt det enda jag har. Det enda jag kan luta mig mot i alla situationer. Hur mycket jag än gör bort mig och hur mycket jag än är hatad så är det min självrespekt jag måste klamra mig fast vid! Jag vet att jag sviker mig själv gång efter gång och hade jag kunnat göra mig av med mig själv så hade jag gjort det men tyvärr är jag illa tvungen att drar med Fröken Mela livet ut. Mina vänner har inte riktigt samma flyt… Med ytterst få undantag är du borta om du är borta eller om du ifrågasätter mig eller hur jag hanterar situationer jag stöter på. Självklart inser jag att hela ”kan själv”-grejen är fruktansvärt infantil men hade ni funnits med, eller visste ni absolut allt som fanns att veta så inser ni varför just det är så otroligt viktigt för mig. Många människor vill mig väl men misslyckas ändå med att ta sig in i mitt liv enbart för att de undrar vad det egentligen är jag håller på med. I know my life and my values are fucked up! But don’t you fucking dare question them! Jag vet…det låter helt absurt. Jag vet att det jag håller på med är fel men vägrar ta kritik för det. Är det då stolthet har övergått i något sjukligt? Just nu känner jag mig bara helt apatisk inför hela livet. Inget mål och ingen vilja och dessutom problem man aldrig kunde ha drömt om att man skulle försätta sig i. //M