Fick ont i magen ikväll och jag vet varför, men känner att jag inte vill vara medveten, om det.
Det finns i allafall inget jag kan göra åt det och mina gamla tankar dyker upp, inte slåss utan fly, fly, så fort jag någonsin kan.
Eller kan och kan visst kan jag göra något åt det men det är ingen idé.

 Eller kan jag göra nåt. Näää,kanske inte, troligtvis INTE.

Jag är nog den som aldrig bestämmer.
Allt som jag påbörjar slutar i en hemsk tragedi.
Fan! Helvetes liv!
Vill inte trampa upp den gången igen, med meningslöshet och torra löv.
Men bestämmer jag eller själen?

Har förnuftet någonting att säga om det, vet inte men blir skitskraj.

Det är sånt här och BARA det som kan skrämma skiten ur mej.

Tänk att allt sånt här kan hända på bara en sekund.
Men visste ju det för tre, fyra månader att det eventuellt skulle dyka upp, men jag trodde att det skulle gå över.
Känner inget hot men en liten uppgiven suck och jaaa, går jag vidare nu eller?

Fyfan, det är ju sanslöst hur lite en männskas förnuft har och säga till om - och hur kan det komma sej?

Är inte förnuftet det som ska finnas till för att förhindra att vi VILL göra saker vi inte borde?

Borde ju ha lärt mej sen förra gången att det bara försvinner och sen finns det bara tomhet igen - när jag formaterat mej är jag ju ny igen, men det kan jag ju inte hålla på att göra om och om igen.

Varför inte?

Jag kan ju känna INGENTING, det är jag världsbäst på- tänker nog fortsätta med det eller jag tänker inte...

Jag SKA göra det och INGEN kommer att få veta något, någonsin....

//Mela