Lycka är inte särskilt svårt.

OM det finns något universalglädjepiller så brukar de flesta hävda att det inte är svårare än ett fungerande  Förhållande.

Det skulle nog även jag skriva under på - men sista tiden har en oinbjudengäst smugit sig på, en liten illvillig glädjedödare.

Jag bär nämligen en på en gnanade oro över att jag ska göra något idiotiskt som ska sabba min ganska perfekta vardag samt relation och skicka tilbaka mig till det självömkande limbo jag kom ifrån.

Förlåt mig alla lyckliga singlar.

Jag tror säkert det går å ha ett lyckligt Sex and the City- tillvara, men tyvärr har jag varken självkontrollen eller psyket till de.

Jag hamnar alltid i den mörkaste singelbakgården.

Det e verkligen ingen tillvaro jag saknar.. Singeltiden alltså.

Men ändå målar jag upp scenarier som garanterat skulle skicka mig tillbaka dit.

Det e som en destruktiv, utomkroppslig kraft jag bara inte kan rå på.

Det e som en makanism, eller störning ( you name it ), som gör att jag fantiserar om hur jag kan utforska var de yttersta gränserna för ett förhållande går..... :o/

Exempel:

Den här "produkten" verkar bra - vi är kära, har liknande intressen och värderingar, bra sex och han förstår mig när jag vill bli stöttad å när jag vill vara ensam.

Men vad händer om jag skulle få ett Sjuk beroende av att umgås me mina tjejpolare?

Eller om jag uppträder grinigt jämt å ständigt ?

Okej..Jaha, det höll...

Men.. Om jag skulle utvecklar en ny sorts hemsk ovana då som e så irriterande att jag själv nästan stör mig?

Ahaa... Det börjar knaka lite, intressant...

Och om jag gör det ännu värre då?!?.....

Varför ?!?

Varför har man en inre dragning till att fucka upp ett bra förhållande ?

Kanske för att situationen e ovan.

Hur undviker man att trilla när i fällan å begår de ödesdigra misstagen ?

Ingen aning, men kanske måste man hitta sina ventiler så att "ondskan" får pysa ut där....

//M

Kommer ni ihåg den där "kill-kompisen" ??
Han fanns nog i alla gäng i Högstadiet och Gymnasiet..
Han va inte bara en vanlig kille, utan han va " Killkompisen", han som

alltid blev kär i tjejer som bara villa ha han som just "kill-kompis"..
Han va åxå den du/ni ni snorade och grät ner axeln på när "bad-guys-killarna" hade dumpat oss för 5.e gången..
Känns det igen??

Du kanske även som jag, har haft sex med killkompisen.. Bara för att..

Killkompisen...
Han som va den snällaste och goaste, jämt satt man och berömde hur go och underbar han va.. Som kompis..
- Den tjejen som får dig kan skatta sig lycklig sa man jämt....
Men vi ville inte va den tjejen..

Men varje fest fast hans axel där... Och när festen va slut va den ner snorad och ner gråten.

Killkompisen..

//M

Bara trött på alla falska människor..

Å snälla... Stanna upp lite allihopa å öppna era jävla ögon....
Allt e inte som det ser ut...

Kan inte nån bara fråga.. Hur ja mår å verkligen vilja veta de ?!?

//M

Jag har alltid funderat på varför det e så viktigt för många tjejer det här me förlovning och bröllop (?!?!)
Vill alla tjejer verkligen gifta sig ??
Är det något genetiskt som vi har med oss sedan apstadiet och barnsben ?
Går alla tjejer och nynnar på "dam dam dadaam" så fort dom hittar en kille det känns lite seriöst med ??
Dom flesta svara juh att det e ett sätt och visa hela världen att man älskar varandra och att man valt att leva resten av sitt liv med varandra.
Å det kan jag köpa, hela de där happily ever afterkonceptet.

Men själva bröllopet !!
Vad är grejen med det igentligen ??

Det är igentligen inget mer än en fest som är några timmar och går loss på, många gånger minst hundratusen.
En fest då man måste bära en opraktisk klänning och gå runt i klackar som är allt annat än sköna.
Man blir placerad brevid svärföräldrar, sin fulla farbror osv och man måste vara trevlig och social.
Man får inte bli för full, då kan man inte dansa valsen i den opraktiska kläniningen och man kommer antagligen stuka båda fötterna i skorna me skyhöga klackar....
Under själva vigselakten måste man hålla masken och inte få en fnissattack eller svimma av smärta pga skorna.

Nä...
Jag är gift.
Det hela tog en sådär.. 5 minuter... Täby stadshus.
Jag kunde efter vigseln dricka ( om jag kände för det) hur mycke jag ville, jag kunde gå i mina trasiga converseskor och jag behövde inte dras me hemska släktingar....
Bättre än så kunde det inte bli !!
Sen blev det en himlans massa kronor billigare också...
Men inte va våran vigsel sämre för det inte..

//Mela... Borgeligt vigd men lika mycke gift för de

Madde Frågar ”Har du någon gång fejkat en orgasm?”
Jajjamänssan!!! När jag va ung o dum.svarar jag.....

Sedan kom jag på grejen, alltså såhär, ponera att jag skulle va kille *tar på mig skogshuggarskjorta* sådär nu blev det lite lättare va?

Okej då fortsätter vi, jo jag träffar en tjej som jag dejtar.
Tycker om henne jättemycket, köper blommor, skickar små gulliga mess, bjuder på middag, släpar mig igenom en olidlig shoppingrunda för hennes skull, strör rosor på sängen, tänder ljus, pysslar om henne när hon har mens, tycker `Vänner´ är det bästa TV-programmet ever, är snäll, trogen, tuff men med kontakt med mitt känsliga jag, älskar söta kattungar, glitter och annat tjafs, målar gärna och tycker om scrapbooking
.....nä vänta nu jag va ju kille juh!
Fan sorry jag drev iväg där lite *asg*

Jo iallafall, vi hamnar till slut i säng och jag kör hela registret, hon kommer säkert tre gånger eller nå´t och jag känner mig som en hingst!

Så nästa gång vi har sex kör jag ju givetvis mina mirakelmoves som funkade förra gången.
Problemet är bara att tjejen fejkat och därigenom gett mig bilden av att det är så hon vill ha det, så när jag leker Cowboy igen *yihaaa* viskar könsord i hennes öra och slår benen om henne när hon är ovanpå, så ångrar hon att hon ville ge oss en andra chans i bingen.
Inte såå smart va?

Lösningen på det hela är väl egentligen att snacka om det, jag vägrar, men jag fejkar inte iaf, det förstör ju bara.

Va fasen ibland funkar det bara inte och det är väl inte mer med det, jag hade inte velat ha en tjej som fejkar iaf.

Det är väl ändå viktigast att det är skönt med sex
eller är orgasm viktigast?

//M som slutat fejka

Gud, ge mig sinnesro att
acceptera
det jag inte kan förändra,
mod
att förändra det jag kan, och
förstånd
att inse skillnaden

//M

Det e bättre och vara själv och frisk...
Än att vara Två och sjuk...

//M

Kan inte låta bli att tänka att det inte är så konstigt att killar och tjejer inte kan mötas och inte har samma uppfattning om vad kärlek är.

Killar bläddrar i porrtidningar och tänker att det är så det ska vara.
Tjejer läser Harlequin-romaner och tror att vad de läser måste vara kärlek.
Killarna längtar efter den villiga slynan - gärna i sexig kostym.
Tjejerna efter den mystiske främlingen - helst med ett mörkt förflutet...
Är det konstigt att det blir fel?
Att vi inte förstår varandra?

För att citera direkt ur kiosknovell: "Det är din mödom. Det kommer att göra ont. Men jag måste göra det här. Han tryckte ner henne hårt mot lakanen och..."
Jag behöver kanske inte skriva mer.
Ni inser det absurda hoppas jag.

Hade en pojkvän ett tag som, fast ingen av oss erkände det för andra.
Han verkade ha tittat på tok för mycket på porrfilm.
Förutom att han trodde att klitoris var något som bäst stimulerades på håll, dvs utan kroppskontakt, så hade han också en förkärlek för att vinkla ut höften för att få bästa "kameravinkeln".
Han hade nog aldrig reflekterat över varför han gjorde som han gjorde.
Men jag å andra sidan kunde inte hjälpa att jag låg där och undrade...

Så... Ja..Vad säger men?!?
Mer porr till tjejerna å mer Harlequin-romaner till Killarna ?!?
Vet inte... * funderar *
Men..Kanske ska vi kommunicera lite bättre.
I sängen å utanför sängen.
Tänk va bra allt skulle bli då.. :o)

//M