Innan jag skriver nånting annat här så vill jag passa på att uthäva en varning. Till mig själv.

Lyssna noga nu Mela, för jag vill att du ska veta att det stråsar runt en person i din omgivning som utger sig för att vara din "vän".

Denna person är egentligen inte mycket mer än en myglande narcissist på maskerad.
Du behöver inte ödsla tid på något meningslöst tänkande eller letande när du läser det här, för du vet vem det rör sig om.
Du ska istället rikta in dig på frågan: do you got the guts to do something about it.

Det blåser verkligen på min vardag i dagsläget, och det mesta tycks ha hamnat i gungning.
Tacka fan för dem sakerna som håller balansen. Där ingår t.ex en vän,
och ett starkt hopp, om nånting bättre.

Men det finns ju också dem som lätt rubbas av vinden, kanske för att stoltheten väger över på ena sidan.
Eller för att det omöjligen kan finnas tillräckligt med självrespekt för att det ska kunna uppstå en jämn balans.

Jag skulle vilja testa, bara testa att måla upp en bild full med färger som jag anser symbolisera min önskan om mitt liv och allt jag vill ha i det.

Sen sätta upp en annan bild bredvid som innehöll alla dem färgerna som är min verklighet. Sen skulle jag vilja leka en lek. Finn fem fel, jag skulle kunna finna det tiodubbla. Minst.

Jag är arg, råförbannad, rent av riktigt jävla ilsken. Varför? Ovesäntligt.

På vad? Mig själv. För jag har blundat, låtsats, spelat med.

Det har pågått helt synligt, nästan som om det bett mig göra nånting åt det, men jag har valt idiotin framför förnuftet.

Jag har helt enkelt tittat bort varje gång min flimrande rivningskåk har lagt näven för munnen på mitt medvatande. Mitt medvatande vill skrika, vråla allt som oftast gråta. Men jag låter det inte ens viska.

Det här är mitt vilsna faktum. Men det som gör mig mer frustrerad än detta är att jag kommer fortsätta göra så här mot mig själv.

Jag vet inte hur länge, men jag vet att det är för länge.

//M