Jag är en svart, trasig själ som oftast är snäll, generös och omtänksam,

men det är inte lätt att vara snäll och omtänksam i en kall,

fyrkantig värld som den vi lever i.

När jag varit snäll och omtänksam ett tag och inser att jag åter

igen inte fått något tillbaka, då blir jag bitter och kylig,

iaf mot de som bara tagit från mig och inte givit

detsamma tillbaka.
När DU är med mig så kan du ta av din mask och vara

dig själv,

är du ledsen ska jag hålla om dig och låta dig tala ut om

vad som tynger dig,

men

bara om du vill.
Ja sån är jag,

men vilka fler är sånna?

Vilka vågar öppna sig, ge av sig själva, torka någon annans

tårar,

lyssna på någons smärta de bär inom sig?
Jag är inte rädd för andras smärta,

jag är inte rädd för

djupa ärr, tårar, blod och brännmärken.
Det jag är rädd för

är att göra andra ledsna och arga,

jag är rädd att skada andra oskylldiga, varma själar,

jag är rädd att göra fel, jag är rädd för andras kyla,

jag är rädd för att bli utskälld och att tårar på någons kinder

ska ha orsakats av mig.
Jag är också rädd för misslyckanden, rädd att inte utvecklas positivt,

 rädd att bli osynlig, rädd att bli hånad,

rädd för min inre smärta, rädd för mina känslor,

rädd för krav,

 rädd att tappa kontrollen.
Rädd för mycket

utom era svarta själar.